torsdag 29 december 2011

förrätten är en källa till ångest, självömkan och (snart) även desperata handlingar.


Ikväll slog jag nästan knut på mig själv i köket. Det är nämligen så att vi tilldelats förrätten på nyårsmiddagen och då vill man ju prestera. Top notch liksom. För vem vill bjuda på nåt mediokert blask? Inte vi inte. Jag scannade nätet och bestämde mig för att en "krämig champinjonsoppa" och "grekiska brödskruvar" lät som en väldigt god förrätt. Detta var tvunget att testas direkt. De flesta som hängt med här ett tag vet att jag inte direkt är en fena i köket. Det där med bakning och matlagning är helt enkelt ganska långt från mitt kompetensområde. Typ Kiruna-långt. I synnerhet bakning och brödjäsning. Där snackar vi Kina-långt. Skruvarna skulle dessutom innehålla Västerbottenost. Grymt komplicerat. Behöver jag säga att soppan och skruvarna blev lite av en besvikelse? Inte äckligt men heller inte så gott så man vill bjuda på det. Jag slängde ut en förfrågan på FB och fick många riktigt bra tips. Bland annat ett från en gammal vän vars man är kock. Hon tipsade om en jordärtskockssoppa. Om kocken tipsar då lyssnar man. Detta kan inte misslyckas (?). Han säger dessutom att den är enkel att göra. Men vaddå liksom? En kock tycker väl allt är lätt? Dessutom skrev kock-frun upp sin mans mobilnummer och han så gärna ställer upp med tips om det skulle gå olyckligt. Höhöhöööö. Hon förstod inte i vilken jäkla sits hon satte sin man. Jag kommer telefontrakassera honom hela nyår. Eller iallafall från tidig morgon ända tills ca 19:30 när alla "avnjutit" den "fantastiska"  entrérätten.

Apropå icke-kunskaper inom det kulinariska... En gång skulle jag göra en cheesecake och ta med till några vänner när vi var ditbjudna på middag. En trevlig gest tänkte jag. Så jag sa helt käckt och självsäkert att "...det där med dessert fixar vi! Tänk iiinte på det!". Joråsåatte. Alla hade ju berättat hur enkelt det var att göra cheesecake. Bara att röra ihop, frysa och äta. Kunde inte misslyckas var det jag fick höra. Jo ni fattar vad jag nu ska säga va? Japp. Oätlig cheescake. Skitäcklig. Ingen ville äta. Inte ens ungarna. Det var bara att helt krasst lägga korten på bordet: "Vi skiter i den här cheesecaken. Ingen behöver äta för att hålla masken. Jag vet att den är svinäcklig. Vi kastar skiten!" Nu garvar vi åt eländet.

 Cheescake med korrekta icke-nerkladdade Digestivesmulor. Inte den jag gjorde.

För ett par månader sedan när en vän och kollega skulle disputera ville vi alla hjälpa till med desserten så vi sa att om alla gör en kaka var så blir det så mycket enklare. Jovisst. Cheesecake. Ni skulle hört Freddan när jag kom hem och sa att jag skulle göra en cheesecake till Anna #2' s fest. -"Men herregud! Varför sa du att du skulle göra en? Du vet ju att du inte kan göra cheesecake! Kommer du inte ihåg hur äcklig den blev när vi skulle till Micke och Maria??" Han är bra underbar min älskade peppande sambo. ;)

Hur som helst, jag lyckades göra den där cheesecaken. Anna #2 gav mig ett förenklat recept vilket jag inte klarade av så jag fick googla fram mer ingående arbetsmoment. Smaken blev faktiskt riktigt bra men utssendet var lite annat än de andras. Jag fattade inte riktigt att de sista Digestivesmulorna skulle strös över så jag kladdade liksom ner dem i smeten. :) Sen tog det mig 3-kvart att få ihop den mot de andra tjejernas 10 röda minuter...

Åh herregud så mycket jag skrev. Eloge till er som orkar läsa allt dravvel.

På återseende!
-h.

Inga kommentarer: