bjärred.

{Via: Mat, Vin & HiFi.}

Långa bryggan i Bjärred. Samhället där jag växte upp. Det ligger ett stenkast från Lund längs Skånes vackra kust. Såhär års när ljuset återvänder och fåglarna kvittrar saknar jag alltid havet. Lukten av tång. Och känslan av sand. Det är nåt speciellt som sitter i så länge man lever tror jag. Nu bor jag mitt i Bergslagen. Milsvida skogar med avgrundsdjupa skogstjärnar. Det är också fint men det är inget hav. Och hur gärna man än vill så är barr mellan tårna inte lika skönt som sand.

Snart är det sommar och då är det vi som åker söderöver.

förgänglighet.

Allt är faktiskt en tillfällighet. Vi lever på lånad tid för tiden tillhör inte någon. Och tänk att ett endaste litet ögonblicks sekund kan ge ett minne som lever  ett helt liv eller mer. Jag ska aldrig glömma att livets allra sista skede också kan vara väldigt väldigt vackert. Men förgängligt.

~funderingar en lördagkväll~

spread the word.

Jag planterar ett träd för miljöns skull. En liten gest i ett stort sammanhang. Och alldeles gratis. Gör det du med. Kolla här.

Nä. Det här inget glättigt inlägg med vackra bilder av en vacker yta. Det är nu jag utnyttjar min rättighet att säga precis vad jag vill bara för att jag kan. Och jag tycker det är viktigt att göra ett så litet negativt avtryck i miljön som möjligt. Vi i den rika västvärlden utövar ett vidrigt maktmissbruk i väldigt många delar av tredje världen. Rich bitch West besprutar bananplantager för att kunna tjäna ännu mer pengar. Arbetarna blir sterila, får cancer och dör. Men vem bryr sig? Rich bitch West tjänar ju pengar. Barn köps och säljs för västerlänningars perversa njutning. Vem bryr sig? Rich bitch West betalar ju iallafall för sig. En tredjedel av de så viktiga mangroveskogarna har redan skövlats för att odla tigerräkor/gambas/scampi. Denna skövling är en av världens absolut största miljöbovar. Men vem bryr sig? Rich bitch West vill ha tigerräkor på sushin och  gambas i sina tapas.

Igår såg jag Fredrik Gerttens dokumentärfilm Big boys gone bananas. Och idag känner jag mig som en aktivist. F*ck West liksom.

Today I'm planting a tree for the environment. A small gesture in a larger context. And it's for free. You should do it too. Just check this out.

I think it is important to keep the negative fingerprint on the environment to an absolute minimum. Us in the rich west demonstrate our power in a horrible way in many parts of 3rd world. It disgusts me. Last night I watched Fredrik Gerttens documentary Big boys gone bananas. And today I'm an activist. F*ck west.

när dubbel espresso inte räcker till.

 

 

Alla bilder: Pinterest.

min allra finaste freddan.

Foto av mig.

Det är ganska udda egentligen hur vi träffades. Jag bodde i en gammal bergsmansgård från 1700-talet mitt i skogen med lilla Zach. Vi skulle få sotning av två kakelugnar, bergslagskaminen och vedspisen i köket. Det var den 11 december 2003 och det var jättemycket snö. 08:00 skulle sotaren komma. Jag var ganska stressad. Men så stod han helt plötsligt där utanför dörren. Han fick böja på huvudet när han gick in genom den låga dubbeldörren. Alldeles svart i ansiktet och på händerna. Med ett stort vitt leende. Jag hade ingen stege och takluckan gick bara upp på vinden. Han erbjöd sig att ordna en stege och komma tillbaka lite senare. Han skulle ju vara i grannbyn och sota så det var inga som helst problem. Så han kom tillbaka. Fortfarande leende. Och stannade i 2 timmar. Satt med benen i kors på golvet framför bergslagskaminen. 1.87 m hopvecklad man mitt på golvet. Jag satt i soffan. Vi pratade och pratade. Om allt. Och inte bjöd jag på varken kaffe eller te. Sedan blev klockan så mycket och jag skulle åka på luciafirande på dagis. Vi sa tack och hej. Kul att ses och allt det där. Ha det bra liksom. Men ett skenade hjärta. Man vet att man inte vill säga hejdå. Men när jag och Zach kom hem från luciafirandet satt det en lapp på dörren. "Glöm inte att ta ut askhinken. PS Är du sugen på en fika slå en pling. Mvh Sotarn".

En vecka senare bjöd jag över honom. Snöstorm var det och han hade en knallröd dunjacka och en virkad Bula-mössa. Ljus skjorta, slitna blåjeans, knallblå ögon och ett stort leende. Och han hade med sig den största presentkorg jag någonsin sett. Alldeles full av en massa goda julteer, glöggsorter, marmelader, ost, kex och allt möjligt. Den kvällen fick han rulla köttbullar i flera timmar för daten kom ju mitt i julbestyren. Att dricka te och lära känna varandra över 2 kilo köttfärs och en sprakande vedspis gick alldeles utmärkt. En vecka senare sov han över hos oss. Och där stannade han. Fint är vad det är. Alldeles alldeles underbart till och med.

Nåt år senare när jag plockade ur handsfacket på hans bil hittade jag en handfull hopknycklade lappar med halva meningar. Övningslappar. Så gulligt.

Det där med Alla Hjärtans Dag är egentligen ett kommersiellt jippo som jag inte vill lägga någon större vikt vid. Men ändå.

Min fina fina Freddan.

Jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Och mycket kärlek till alla er där ute.

Kram-

h.

luciasmurfen.

Vår lilla Vincent var väldigt bestämd när han sa att han ville vara en smurf i luciatåget på dagis...

...och då var det bara för hans mor att ta fram symaskinen.

Klart man blir såhär glad när man får vara preciiiiis som man vill.

Länge leve mångfalden. Även i luciatåget.

Hoppas ni också haft en fin lucia.

Kram-

h

om livets vägar och dess olika uttryck.

Det här fotot tog jag i Bryssel i somras när vi var på konferens. Man kan inte låta bli att undra vilka som bor där bakom de där dörrarna. Är det familjer med barn? Hur mår de? Känner de varandra tro? Anser någon av dem sig leva ett innehållsrikt och lyckligt liv? Den självklara tanken för de flesta av oss är förstås att personerna bakom den finare dörren är de lyckligare och att familjen bakom den slitna dörren är människor som kanske lever utanför samhällets marginaler. Jag tror det är bra att påminna sig om att man har fördomar och föreställningar om hur andra människor är och lever sitt liv. Och detta ofta baserat på det yttre som de människorna visar upp. Och att detta ofta visar sig vara felaktigt när man väl lärt känna människan bakom den krackelerade fasaden.

Kram-

h.

Om att leva mitt i livet....

Nu på morgon snubblade jag in på en blogg, Himlen kan gott vänta, av Johanna. Mamma till 2 döttrar och med diagnos obotlig bröstcancer. Jag blir så otroligt starkt berörd när jag läser hennes berättelse.

 

Stor kram till er alla där ute.

/h.

Art of the streets

Igår var jag, Zach och hans kompis i Västerås på Art of the streets. En turnerande graffitihyllning med livemålning av Ikaroz. Han är helt övergrym. Jag kan inte fatta hur man kan få målandet att se så enkelt ut. Kolla hans blogg för fler av hans bilder, här. Jag målade en liten Mami på deras öppna vägg. Men åååh så svårt det är att hantera en sprayburk. Och inte växer självförtroendet när Ikaroz står på andra sidan väggen och bara myser med sina burkar och till synes utan minsta ansträngning får finaste konstverket att växa fram... Bara att träna I guess. En sak är säkert, jag ska jobba stenhårt för att vi ska få en laglig vägg här i Lindesberg. Hur skulle det se ut om jag stod nere vid järnvägen mitt i natten och målade? Nä det går ju inte.

Övre bilderna: Daniel Diaz aka Ikaroz. Min Mami fick leva en stund. Sen ville någon annan testa sina färdigheter. Mr Rastafari bredvid mig var väldigt hälpsam och förklarade de olika capsen väldigt pedagogiskt. Tack för det. 

 Och så skickade jag in ett bidrag till en fototävling. Gå gärna in på deras sida och rösta på min bild om ni tycker den berättar en historia. Det är nämligen det som är kravet. Att man ska börja tänka, fundera och undra över fotot och dess historia. Rösta kan man göra här! För att få rösta måste man dock registrera sig men det tar 30 sekunder. Just do it! :-)

Jo visst är den läskig. Obehaglig. Man undrar vad det är som händer egentligen? Förklaringen till det finns i bildens beskrivning på tävlingssidan. När jag såg den i kameran knöt det sig lite i magen. Mäns våld mot kvinnor är ett ämne som jag berörs väldigt av eftersom jag har personliga erfarenheter. Svartvitt kändes självklart och jag tycker den berättar en viktig historia men förklaring var nödvändig kände jag.

Visst ni att enbart i Sverige dödas 17 kvinnor varje år av sina män? Och hur många kvinnor får dagligen leva med fysisk och psykisk misshandel? Och hur många barn tvingas se sina mödrar utstå detta? Och hur skulle man själv regera om man misstänkte att detta försiggick i en familj man känner? Det tål verkligen att tänkas på. Både en och två gånger.