tisdagstema- sommarbord.

Vem sa att ett bord inte kan vara en stol? Och vem sa att glöggmuggar inte kan vara saftglas? Och sa nån även att en mjölkkanna inte kan vara tillbringare för saft? Nä. Tänkte väl det. Saker är helt enkelt vad man gör de till.

  

Sommarbord med saft, rastalurar från Skullcandy, glögg/saftmuggar med hjärtan av okänt ursprung, mjölkkanna/minitillbringare från loppis, Berså-fat, rastafarilastbil och barnens handgjorda armband.

More hope.

Armbanden är custom-made av en kille på gatan i Cape Coast och lastbilen köpte jag i en Fairtrade-butik i Accra, Ghana, i vintras. Jag var där på tjänsteresa. Vi jobbade som galningar, hann inte ens promenera på de dammiga vägarna utanför vårt guesthouse men älskade ändå varje minut. Ett underbart land med underbara människor.

Vi hann däremot besöka Västafrikas största fort för slavhandeln, Elmina Castle. Obeskrivligt fruktansvärt. Där finns bland annat en dörr med en döskalle ovanför. The door of no return.  Jobbigt att se och höra guiden berätta. Få vandra runt i alla dessa dungeons där tusentals människor passerat igenom. Döda eller levande. Få gå genom the door of no return och tänka på hur de människorna kände som gick här under helt andra förutsättningar. Skitjobbigt, hjärtskärande men väldigt väldigt nyttigt. Ibland kan man inte blunda för historien. Ödmjukhet inför livet är vad jag känner efter såna upplevelser.

 Jag ska visa bilder härifrån vid tillfälle.

Bjuder på en låt med anknytning till min tolkning av veckans tisdagstema.

Se fler fina bilder i Fabriken på temat "sommarbord".

Peace & Love till er kära rastafarisar-

h.

tisdagstemat from hell.

VARNING för mycket starkt bildmaterial!

Står du upp? Sätt dig då ner. Sitter du så kan du lika bra lägga dig för säkerhets skull. Har du pacemaker? Tryck genast på krysset längt upp till höger. Gravida kvinnor som befinner sig bygga-bo-fasen scrollar neråt på eget bevåg.

Alla ni andra som inte lider av hjärtsvikt, väldigt hög ålder (+36 enligt min ena son) eller andra åkommor som kan göra att väldigt kraftiga fysiska reaktioner är en fara för era liv läser vidare helt på egen risk. 24seven by [bo:bakk] är härmed fri från ansvar vid eventualla komplikationer och kan inte hållas ansvariga för kostnader i samband med traumavård.

ffffound.com

 En otroligt ball entré. Men nej. Den är inte vår. Tyvärr. *suck*

Den här sågen låg på vår trapp när det var fotodags. Det kan ju ge en viss fingervisning om hur det egentligen är ställt här.

Är du beredd nu då? Håll i dig. Du kan behöva hämta en papperspåse att hyperventilera i. För det här kan vara det gräsligaste du sett.

 Fortfarande puls? Andningen är som den ska?

Vassego, please meet our skäms-trapp. Kolla liksom. Trasigt, skabbigt, slitet, skavt och bara så jäkla fult. Jag skäms. Jag hade gärna tagit vilket tisdagstema som helst men inte det här. Inte riktigt den härligt sköna trapp där man njuter och tar ett glas rosé med en vän direkt. Fast man måste ju vara ärlig. Det är ju bara att slänga fram det liksom. För inte fasen är det gullemys och pastelligt tillrättalagt i varenda hörn i varenda hus. Nej. Det hävdar iallafall min man bestämt. Och han besöker 13 hem varenda dag i sitt jobb.

Men ni vet hur det är det där med en själv kontra alla andra. Jag vill ju gärna tro att alla andra har superfint och välstädat alla dar i veckan. Ingen käkar fiskpinnar och snabbmakaroner 2 dagar på raken och ingen springer som en dåre med dammsugaren när man vet att det kommer någon för att sedan låtsas som man bara suttit och sippat en latte helt ljuv och lugn. Och inte heller ligger det brödsmulor i botten på någon annans bestickfack. Oh no. Och absolut inte garderober som ser ut som kriget. Nä, färgkoordinerade Walk-in-Closets har ALLA andra. Utom jag.

Kram

-h.
som tycker det absolut finaste med sin trapp är en gammal blå såg.

en kär grej.

  Tisdagstemat i Fabriken den här veckan är "en kär grej". Jag har massor av grejer som är kära för mig men valet föll på en virkad pläd jag fick av min farmor förra sommaren. På senhösten dog hon. Jag älskar den verkligen väldigt mycket och är sådär rädd om den att den är förbjuden som byggmaterial för kojor och sånt. Det är nästan som om själen satt i varenda en av de där små virkmaskorna. Jag vet att hon blir glad om jag vårdar den ömt.

Jag ser nu att känslan som bilderna förmedlar är ganska mörk och dyster. Ödesmättad nästan. Det är absolut inte det jag egentligen vill förmedla i samma mening som min farmor. Hon var allt annat än det. Varm och trygg var hon. Stark. Och oändligt godhjärtad. Innerlig och äkta. Och ung. Ung så in i helvete ända tills den dagen hon fick epilepsi vid 86 års ålder.

Jag saknar henne som fan. Så det gör ont ibland. Speciellt när hon känns så nära. Som idag.

♥