torsdag 29 december 2011

förrätten är en källa till ångest, självömkan och (snart) även desperata handlingar.


Ikväll slog jag nästan knut på mig själv i köket. Det är nämligen så att vi tilldelats förrätten på nyårsmiddagen och då vill man ju prestera. Top notch liksom. För vem vill bjuda på nåt mediokert blask? Inte vi inte. Jag scannade nätet och bestämde mig för att en "krämig champinjonsoppa" och "grekiska brödskruvar" lät som en väldigt god förrätt. Detta var tvunget att testas direkt. De flesta som hängt med här ett tag vet att jag inte direkt är en fena i köket. Det där med bakning och matlagning är helt enkelt ganska långt från mitt kompetensområde. Typ Kiruna-långt. I synnerhet bakning och brödjäsning. Där snackar vi Kina-långt. Skruvarna skulle dessutom innehålla Västerbottenost. Grymt komplicerat. Behöver jag säga att soppan och skruvarna blev lite av en besvikelse? Inte äckligt men heller inte så gott så man vill bjuda på det. Jag slängde ut en förfrågan på FB och fick många riktigt bra tips. Bland annat ett från en gammal vän vars man är kock. Hon tipsade om en jordärtskockssoppa. Om kocken tipsar då lyssnar man. Detta kan inte misslyckas (?). Han säger dessutom att den är enkel att göra. Men vaddå liksom? En kock tycker väl allt är lätt? Dessutom skrev kock-frun upp sin mans mobilnummer och han så gärna ställer upp med tips om det skulle gå olyckligt. Höhöhöööö. Hon förstod inte i vilken jäkla sits hon satte sin man. Jag kommer telefontrakassera honom hela nyår. Eller iallafall från tidig morgon ända tills ca 19:30 när alla "avnjutit" den "fantastiska"  entrérätten.

Apropå icke-kunskaper inom det kulinariska... En gång skulle jag göra en cheesecake och ta med till några vänner när vi var ditbjudna på middag. En trevlig gest tänkte jag. Så jag sa helt käckt och självsäkert att "...det där med dessert fixar vi! Tänk iiinte på det!". Joråsåatte. Alla hade ju berättat hur enkelt det var att göra cheesecake. Bara att röra ihop, frysa och äta. Kunde inte misslyckas var det jag fick höra. Jo ni fattar vad jag nu ska säga va? Japp. Oätlig cheescake. Skitäcklig. Ingen ville äta. Inte ens ungarna. Det var bara att helt krasst lägga korten på bordet: "Vi skiter i den här cheesecaken. Ingen behöver äta för att hålla masken. Jag vet att den är svinäcklig. Vi kastar skiten!" Nu garvar vi åt eländet.

 Cheescake med korrekta icke-nerkladdade Digestivesmulor. Inte den jag gjorde.

För ett par månader sedan när en vän och kollega skulle disputera ville vi alla hjälpa till med desserten så vi sa att om alla gör en kaka var så blir det så mycket enklare. Jovisst. Cheesecake. Ni skulle hört Freddan när jag kom hem och sa att jag skulle göra en cheesecake till Anna #2' s fest. -"Men herregud! Varför sa du att du skulle göra en? Du vet ju att du inte kan göra cheesecake! Kommer du inte ihåg hur äcklig den blev när vi skulle till Micke och Maria??" Han är bra underbar min älskade peppande sambo. ;)

Hur som helst, jag lyckades göra den där cheesecaken. Anna #2 gav mig ett förenklat recept vilket jag inte klarade av så jag fick googla fram mer ingående arbetsmoment. Smaken blev faktiskt riktigt bra men utssendet var lite annat än de andras. Jag fattade inte riktigt att de sista Digestivesmulorna skulle strös över så jag kladdade liksom ner dem i smeten. :) Sen tog det mig 3-kvart att få ihop den mot de andra tjejernas 10 röda minuter...

Åh herregud så mycket jag skrev. Eloge till er som orkar läsa allt dravvel.

På återseende!
-h.

ett lapptäcke över förväntan. än så länge.

 



Jag började sy mitt allra första lapptäcke igår kväll. Det ska bli en present till en liten sötis tänkte jag. Det är en riktigt trevlig kvällssyssla måste jag säga och inte alls så svårt som jag trodde. Tricket verkar vara att pressa noga. Men visst, jag måste ju erkänna att hörnen absolut inte är så bra som de skulle vara om farmor sytt. Tänk om man kunde lyfta luren och ringa 0418-området. Prata en stund och få de bästa sytipsen. För jäklar va hon var vass på det där med handarbete. Saknar henne som bara den gör jag.

Kram-
h.

onsdag 28 december 2011

julafton hos oss.









Tomtemor.


Och så var julen över för denna gång. Trevligt och mysigt var det minsann. Tomten kom till barnens (inte Zach kanske...) stora förtjusning. Han var 175 år, kunde knappt gå och Vincent överräckte stolt 2 egenhändigt ihoptejpade teckningspaket till Tomtefar himself. Vi åt så vi nästan sprack, som större delen av Sveriges övriga befolkning alltså, och kunde ändå inte låta bli att plocka fram maten en andra vända på kvällen. Mmmm.

Hoppas ni också hade en alldeles förträfflig dag. Nu laddar vi för nyår!

Kram-
h.

strössel + läppglans med hallonsmak.


 Snaskegrisen jag.


= 2 x gott.

tisdag 27 december 2011

leker kameralekar.





Herregud. Om ni bara visste hur kul man kan ha det mitt ute i skogen på en liten sketen skogsväg i becksvarta mörkret och vinande vind med sin 12-årige son, ett paket tomtebloss, en ficklampa och en kamera. Typ jävligt kul. Man glömmer till och med bort att vara rädd. Det här gör vi snart om igen. Och nu har vi i allafall testat och vet hur vi ska förbättra till nästa gång. Skoj!

Testa ni också! Lång exponering, vi hade allt mellan 8 och 30 sekunder och sen är "bakre ridå synkronisering" en bra grej. Då fyras blixten av strax innan bländaren stängs. I min Nikon kan jag bara välja detta i Manuellt läge. ISO 100 och bländare 4.8 hade vi.

God fortsättning kära ni!

Kram-
h.


lördag 24 december 2011



En alldeles alldeles underbar jul önskar jag Er.
Hälsningar från familjen med Mellansveriges mest ostajlade gran som kläddes i fullkomlig avsaknad av restriktioner.


fredag 23 december 2011

diy: en så kallad branch lamp.


För ett tag sedan gjorde jag en lampa. Eller rättare sagt en lamp-prototyp. Grenar, betong, skruvar och lite elgrejer är allt som behövs. Kostar under hundringen att tillverka. Det kallar jag bra deal. Jag valde en naken globlampa för de är så himla snygga. Jag gillar golvlampan massor men själva utförandet blev inte helt som jag tänkt mig. Måste fundera ut bättre lösningar på vissa delar. Bland annat var jag tillräckligt förutseende för att gjuta in ett smalt rör i betongfoten där kabeln skulle gå genom så den kan följa lampfoten hela vägen ner till golvet. Det är ju snyggt när man slipper sladdar som hänger på trekvart över väggarna till närmsta kontakt. Däremot var jag inte smart nog att trä sladden genom röret innan jag skruvade ihop stickkontakten.Gör om-gör rätt...

Den ena av chevronmattorna som tidigare låg under matbordet har flyttat till soffan. Hur det såg ut kan du se här. Fönsterlampan och taklampan över bordet har jag fyndat hemma hos den här snygga bruden. Shit va smidigt det där är när man kan köpa grejer av varandra sådär. Det den ena har tröttnat på blir nytt för en annan. Sånt skulle man göra oftare tänker jag.
 






 








Så vad säger ni? Gillas? Gillas inte?

Kram-
h.

torsdag 22 december 2011

ibland blixtrar man till minsann.

 
Ja men visst serru. Jag har gjort julgodis. För första gången i vuxen ålder. Nu tänker nog många MEN HERREGUD!! Har hon aldrig ens gjort kola, tryfflar eller annan nödproviant?? Nope. Tänk för det har hon inte. Så illa är det faktiskt. Och förra fredagen gjorde jag lussekatter. Också det för första gången...

Alla som känner mig vet att det där med att stå i köket och kladda absolut inte är min melodi. Jag hatar det kort sagt. Men idag blixtrade vi till. jag och Vincent. Vi var och trängdes och knuffades och svettades med typ 1000 andra frustrerade julefixare på Coop. Vi hade ju såklart kollat upp det komplicerade receptet noggrant. Skrivit dubbla att-handla-lappar ifall vi skulle råka tappa den ena. Jodå, Vincent skrev en egen och stoppade ner i egen rygga. Det är ordning på den 3-åringen. Som sagt, vi trängdes, hade hittat allt utom pistagenötter. Då rasade världen. Rullgardinen drogs ner. Totalmörker bara. Heeelt slut på pistagehyllan. Oh my lord. Hur gör man nu. Jag klara inte avd et där med att improvisera recept. Det funkar inte för mig. Blir ALLTID fel. Alla duktiga bakerskor/bagare på mitt jobb berättar alltid så svepande om sina bröd och kakrecept ..."ååhh man bara tar det man har hemma. Lite av det, lite av det...man gör som man känner helt enkelt." Det där knäcker mig. På riktigt. Jag vill veta EXAKT. Så nu står vi där och glor på en ökentom pistagehylla. Vi åker till en annan affär mamma säger Vincent. Så klok han är den pojken. Klart vi gör. Inte fasen ska vi börja försöka improvisera nu när julen är så nära. Nänä. Sagt och gjort. Vi åkte till Hemköp. VAA? Inga där heller? What the f*ck!? Va fan händer liksom. Suck. Det fick bära eller brista. Vi tog cashewnötter.

Det gick den här gången. Sicken jäkla tur. För det hade lika gärna kunnat gå åt pipsvängen med min statistik. Tack gode gud. Eller nåt.

 Snygg loppisbricka från i somras. Det hela blir inte sämre av att det är sydöstra England på kartan. Där har ju jag bott på flera olika ställen.


För den som djärve kocken:

Smält ett paket blockckoklad och blanda med en påse den hackade Dumlekolor, en näve minimashmallows, ett par nävar jordnötter och en mindre näve cashewnötter.
Lycka till!

Kram-
h.

lördag 17 december 2011

ni kan kalla mig [Schesos].

Här har ni dem. De glödheta kvinnorna i laget. Jädrar va vi bowlade. Som rena rama proffsen. Vi skrattade så vi nästan tjöt och hajfajvade så vi fick ont i händerna.

 I onsdags åt jag  julbord och bowlade med mina kollegor. Jag jobbar på ett universitet och nu var det hela, eller i allafall en stor del av,  vår akademi som var med. Jag tillhör akademin för natur & teknik så det var en härlig blandning av teknikfreak, robotbyggare, ingenjörer, kemister, biologer, fysiker och matematiker. Ni kan ju tänker er själva nivån av nördighet på oss. :)

 Det var en gång tysken, fransken och Bellman.... Nähä blev det fel? Ok då. Det var en gång kemisten (Skåningen, japp born in Malmö minsann), matematikern (Tysken, på riktigt faktiskt) och biologen (Närking tror jag). Och fysikern i bakgrunden som tillhörde ett annat lag. Bellman befann sig utanför bild dessvärre.

Ja såhär mycket glada miner var det mest hela kvällen. Fina klänningen jag visade i förra inlägget gick på julbord och spred lite färgglädje på Strike & Co i Örebro. Inte den lämpligaste klädseln kan man tycka men det funkade.

Har ni sett flmen The Big Lebowski? Där spelar Peter Stormare en riktigt vass bowlare som heter Jesus. Observera att det uttalas [Schesos]. Inte gamla vanliga Jesus inte. Nänä.

I förra inlägget sa jag ju att jag skulle presentera min teori om varför det kom sig att jag var en så jävulskt grym bowlare just den här kvällen. Kolla nedan. All förklaring är överflödig.

 Okejrå. Lite skillnad på fighting-face. Men jag har redan gjort min strike. Han laddar för att göra sin. Och outfitten sen. Om 20 år har jag säkert också både mustach, skägg och tantnät i håret.

Ckeck out the benföring. Ni fattar själva va? Fast jag slickade inte på klotet innan jag kastade/slog/slängde (va fan heter det?) iväg det som han gjorde. Jag tunghånglar inte gärna med offentliga klot som sannolikt har samtliga existerande kräkvirus och bajsbakterier på sin yta. Hade det varit mitt personliga så kanske det vore en annan sak. Man vet aldrig.



Kram-
[Schesos]

rosa+vintage=sant.















Hur många vinklar kan man fota ett klädesplagg ur? Ganska många tydligen.
 
Den här fantastiska skapelsen lyckades jag lägga vantarna på för några månader sedan. Och som om inte det vore nog fick jag till konststycket att köpa 4 klänningar och en kjol för under en 5-honka. Alla vintage. Gissa lyckan???
 
Första gången jag hade den här klänningen var i Tyskland när jag var där på tjänsteresa i början av november. Och sen blev det dags för finingen att luftas i onsdags när vi hade julbord och bowling med jobbet. Inte det bästa klädvalet när man bowlar men det spelade inte så stor roll. Jag och den andra kvinnan i vårt lag var glödheta med våra klot. Strikar och spärrar till höger och vänster. Vi var helgrymma. Och egentligen kan ingen av oss bowla alls bra. Jag har en teori om varför jag lyckades så bra. Den hypotesen ska jag presentera i nästa inlägg så får vi se om ni håller med om likheten.

Kram-
h.

tisdag 13 december 2011

luciasmurfen.

Vår lilla Vincent var väldigt bestämd när han sa att han ville vara en smurf i luciatåget på dagis...

...och då var det bara för hans mor att ta fram symaskinen.

Klart man blir såhär glad när man får vara preciiiiis som man vill.

Länge leve mångfalden. Även i luciatåget.

Hoppas ni också haft en fin lucia.

Kram-
h

söndag 4 december 2011

bobacks barnarbete & bygg AB.

Bildmaraton av Zachs nya rum.


Gardinen är egentligen ett gammalt fint lakan jag ärvt av min farmor. Ni vet ett sånt med spets och monogram. Jag ville göra nåt annorlunda och eftersom Zach önskat en randig gardin i lila, svart, vit och orange tänkte jag att det enklaste är ju att fixa sig en egen. Så jag tog fram de fina sprayburkarna vi använder till graffiti och sprayade en gardin helt enkelt. Zach blev jättenöjd och det var ju mission complete. Jag taggade den självklart. Det måste man har jag lärt mig. Väggförvaringen är IKEAs väggskåp, dvs köksstommar. Elementskyddet platsbyggde Freddan av mdf och det blev en praktisk liten hylla längs med hela väggen. Tavlan är Roy Lichtensteins Barking dog som jag köpte på Guggenheim i New York förra året.

 
 

En självförtroendeboost på spegeln. Inspirerad av den där roliga videon LMFAO-Sexy and I know it. Har ni sett den? Om inte, kolla HÄR

Här ute skymtar hallen. En ny graffiti med barnens namn made by me på väggen. Kass skärpa ser jag nu men det får vi leva med.

Orkade du ända hit ner? Imponerande!
 
Det här rummet var det vi tyckte var det absolut finaste när vi köpte huset. Det var liksom så fint att vi inte riktigt tyckte det var alls nödvändigt med någon rust här. Det var ganska nytt laminatgolv (ca 15 år. Jaja vet. Men allt är faktiskt relativt och ni skulle sett resten av huset. I rest my case.) och bra lite halvgulnat tak. Det var näääästan så man uppfattade det som vitt. Tapeterna satt faktiskt uppe på väggarna och var inte lappade eller flagade. Fint som snus. Men de var gammelrosa med blommor av oklar art. Hmm...här blev det problem. Gammelrosa med blommor var inte riktigt vad Zach sett framför sig när han drömde om hur han ville ha sitt rum. Och allt eftersom resten av huset blev vitt (som i VITT, inte halvgult) och renoverat så kände vi att det var dags även för finrummet att få sig en omgång. Nya fönster, bort med gamla inbyggda garderober, ny gips på väggarna, takmålning, tapeter och nytt golv.

Allt detta arbete tog 2,5 vecka för mig och Freddan. Vi slet rätt hårt på kvällar och helger får jag nog ändå säga. Och en söndag kände Vincent sig som Byggare Bob himself och ville vara med på ALLA moment och det var tur för då gick det undan. På förmiddagen slipade Freddan spacklet, på lunchen tapetserade jag hela rummet och på eftermiddagen la vi golvet. Och Vincent var med på allt. Får inte jag nåt kemistjobb efter disputationen nästa år så startar vi en firma. Familjen Bobacks Barnarbete & Bygg. Nåt i den stilen.

Medan jag fotade bilderna lyssnade jag på Promoe och den här låten riktigt högt. Sååå jäkla bra tycker jag. Lyssna på texten.

Idag har jag haft ÄNNU ondare i lår och rumpa. Dag 2. Har aldrig någonsin haft sån träningsvärk i mitt liv. Vilken pärs. Imorgon kommer det kännas bättre. In shallah.

Kram-
h.