när man ser ut som man grimaserar fast man bara är sig själv....

 Zach garvar efter att ha sett sin bildsekvens med tävlingsbidraget till högsta-benet-vinner. :)

 Freddan kör Zombie-stilen! Jag kan inte titta på den här bilden utan att skratta. Jag tror det är de slappa fingertopparna som gör det. HAAHAH Klockrent! :)

En sak jag verkligen uppskattar hos andra är när man vågar bjuda på sig själv. Kunna skratta åt sina egna dumheter och karaktärsdrag. Mindre smickrande är skrytsamma typer som vill framhäva allt de nånsin åstadkommit. Ni vet den typen av person som skriver på Facebook om det underbara livet som bara är sååå lyckligt, med dessa barn som bara är sååååå söta mot varandra hela tiden. Alla de där en miljarder  träningstimmarna/ vecka som bara är såååå sköna och gud så snabbt man ser resultat. Det där jobbet som bara är sååååå jäkla bra jämt, aldrig det minsta stressigt eller krävande. Eller långa listor på allt de gjort under dagen, dvs bakat 15 surdegsbröd, lagat 3-rätters till 10 personer, tränat intervall OCH styrka, städat hela palatset, strukit 1000 skjortor och ändå orkat svira om till en sexig liten klänning lagom till kvällsdrinken med den underbart fantastiska mannen på den gigantiska altanen med havsutsikt. Ja, jag kan bli lite trött på det där med Facebook faktiskt. Eller väldigt stressad och provocerad. Är det ingen som har ett stökigt hem, ett ostädat kylskåp, bråkiga barn, en bil som borde städats ur för flera månader sedan och ingen energi kvar överhuvudtaget?? 

Jag ska ta mig fasen bli ännu bättre på att bjuda på mig själv. Inte vara så seriös. Lite pajas kanske rent ut av. Man har nog jäkligt mycket roligt. :) Som en kväll för ett tag sedan när hela familjen hade tävling om vem som kunde sparka upp ena benet högst. Vi fotade i seriebildstagning för att kunna avgöra vinnaren. Hur kul som helst. Vi skrattade så vi missade och fick göra om. Och guess what, jag vann! :)

Kolla bara! Och jo, jag ser verkligen ut sådär. Jag är medveten om att det ser ut som om jag skämtar eller larvar mig men det gör jag inte. Inga grimaser. Jag är sån helt enkelt. :)

 Åh HEEJ! *laddar i baksvingen med tungan lite utanför*

 På väg uppåt. Nu jädrar tänker jag. Om det så ska bli en höftluxation så må det så bli. Allt för att vinna.

 Upp på tå och sträääck så gott det går. Höftluxationen
är ett faktum.

På nervägen igen. Nu ömmar ljumsken och minen vittnar om kromosomfel. Lite zombie-stil har jag nog också minsann... Men vann gjorde jag! :)

Kramar-

h. aka Clownen