tisdag 14 februari 2012

min allra finaste freddan.

Foto av mig.

Det är ganska udda egentligen hur vi träffades. Jag bodde i en gammal bergsmansgård från 1700-talet mitt i skogen med lilla Zach. Vi skulle få sotning av två kakelugnar, bergslagskaminen och vedspisen i köket. Det var den 11 december 2003 och det var jättemycket snö. 08:00 skulle sotaren komma. Jag var ganska stressad. Men så stod han helt plötsligt där utanför dörren. Han fick böja på huvudet när han gick in genom den låga dubbeldörren. Alldeles svart i ansiktet och på händerna. Med ett stort vitt leende. Jag hade ingen stege och takluckan gick bara upp på vinden. Han erbjöd sig att ordna en stege och komma tillbaka lite senare. Han skulle ju vara i grannbyn och sota så det var inga som helst problem. Så han kom tillbaka. Fortfarande leende. Och stannade i 2 timmar. Satt med benen i kors på golvet framför bergslagskaminen. 1.87 m hopvecklad man mitt på golvet. Jag satt i soffan. Vi pratade och pratade. Om allt. Och inte bjöd jag på varken kaffe eller te. Sedan blev klockan så mycket och jag skulle åka på luciafirande på dagis. Vi sa tack och hej. Kul att ses och allt det där. Ha det bra liksom. Men ett skenade hjärta. Man vet att man inte vill säga hejdå. Men när jag och Zach kom hem från luciafirandet satt det en lapp på dörren. "Glöm inte att ta ut askhinken. PS Är du sugen på en fika slå en pling. Mvh Sotarn".

En vecka senare bjöd jag över honom. Snöstorm var det och han hade en knallröd dunjacka och en virkad Bula-mössa. Ljus skjorta, slitna blåjeans, knallblå ögon och ett stort leende. Och han hade med sig den största presentkorg jag någonsin sett. Alldeles full av en massa goda julteer, glöggsorter, marmelader, ost, kex och allt möjligt. Den kvällen fick han rulla köttbullar i flera timmar för daten kom ju mitt i julbestyren. Att dricka te och lära känna varandra över 2 kilo köttfärs och en sprakande vedspis gick alldeles utmärkt. En vecka senare sov han över hos oss. Och där stannade han. Fint är vad det är. Alldeles alldeles underbart till och med.

Nåt år senare när jag plockade ur handsfacket på hans bil hittade jag en handfull hopknycklade lappar med halva meningar. Övningslappar. Så gulligt.


Det där med Alla Hjärtans Dag är egentligen ett kommersiellt jippo som jag inte vill lägga någon större vikt vid. Men ändå.

Min fina fina Freddan.
Jag älskar dig av hela mitt hjärta.

Och mycket kärlek till alla er där ute.

Kram-
h.

10 kommentarer:

CreandoPhoto sa...

Såå himla fint! Jag blir alldeles rörd här :)

Kramar i massor
Kicki

Ninette sa...

Åh, så fint! Så romantiskt! :) Jag får riktigt tårar i ögonen! hoppas ni hade en riktigt fin dag igår och idag med, kram!

sara sa...

Vilket härligt sätt att ses på =) Mysiga ni!

Anonym sa...

Jag kommer fortfarande ihåg när du berättade den historien för mej. Jag tror vi var på väg till eller från Ånnaboda. Nu fick jag gåshud bara jag läste första meningen. Det var så fint!!!
Nu sitter jag dock och undrar hur fasiken du kunde flytta från huset med kakelugnarna????!!! ... En bergsmansgård. Det drömmer jag om.

Kram Linda i Villa Björkebo

Anonym sa...

Vad fint!
Störst av allt är kärleken!!
många kramar Jennie

Anonym sa...

Älskar DIG HJÄRTAT!!!!!

s a g o g r y n sa...

Fin love story!

Skafferi Med Sjöutsikt sa...

Kan man göra annat än bli tårögd? Vilken historia! Vem vill inte ha en sån? :-D

Kram, kram!

PIPPIVOGEL sa...

Åååååååååååååå.... får ju liksom bilder framför mig om hur fint det såg ut när ni stod där och rullade köttbullar med glimten i ögat! Jätteglad för din skull!
Massa kramar

Linda, Fröken S sa...

Vilken mysig historia! Jag blir alldeles rörd! hoppas er historia fortsätter på samma bana!