söndag 6 november 2011

8 saker om mig själv. del 7.

Av: mig.
 
Jaha, då var det det det där med fortsättningen på historien. Om hur jag, på den tiden, en ganska ansvarslös person, skulle tackla rollen som mamma. Jag var 24 år. Livet var en fest och det var krogen onsdag, fredag och lördag varje vecka. Man kan nog säga att jag var en ganska trasig människa. Jag visste inte riktigt vart jag var på väg i livet. Eller ens vart jag ville. Och var jag nånstans så ville jag alltid bort. Vidare till nåt annat. Nåt nytt.

Och så blev jag gravid med en man som jag varit tillsammans med i en väldigt kort tid och han var ganska mycket äldre än mig. Efter många långa och svåra diskussioner bestämde vi att vi skulle bli mamma och pappa till det här nya lilla livet. Jag fick börja ta hand om mig själv och min kropp. Inte röka eller dricka alkohol och tänka på att äta ordentligt. Men så småningom gick det snett mellan mig och honom vi kan kalla P. Och en natt urartade det. Han knackade på hos mig. Jag öppnade och nästa dag stod jag på polisstationen med min pappa. Nu ännu mer trasig än tidigare. Och gravid i vecka 21. Jag bytte adress, hade larmknapp i handväskan och besöksförbud. Det blev rättegång. Han dömdes. Han överklagade. Och när vårt barn var 10 dagar gammal var det dags för rättegång igen. Jag minns det så väl. Solen strålade. Det var en alldeles otroligt fin vårdag i mitten på april. Min mamma följde med till Hallsberg där rättegången skulle hållas. Jag satt i bilen och ammade världens finaste bebis på en parkering. Sen gick min mamma med honom i vagnen i en riktning och jag gick i andra riktningen mot hovrätten. Det var en fruktansvärd upplevelse. Vi hade nyss fått ett barn. Ett alldeles underbart litet knytte. 10 dagar tidigare. Han hade inte sett vår son. Visste inte vad jag valt för namn till honom. Inte hur lång han var eller vad han vägde. Inte vilken dag han fötts. Inte vilken hårfärg han hade. Ingenting. Och här skulle vi berätta om vad som egentligen hände den där natten hemma i min lägenhet. Jag minns hur jag gick därifrån med ömmande bröst och gråten i halsen. Han dömdes igen. Misshandel, olaga hot och frihetsberövande.

Bild: Pinterest.

Varför berättar jag det här kan man undra? Är det inte lite väl privat och nära för att vräka ur sig såhär i ett offentligt forum? Men jag berättar för att det är viktigt. För att det är så in i helvete viktigt. För att det finns oändligt många som lever med det här våldet dagligen. Och ännu fler som upplevt det vid enstaka tillfällen. Det är väldigt lätt att tro att man är ensam. Att allt är ens eget fel. Att man nog varit lite för provokativ. Kanske hade fel sorts kläder. Lagade fel maträtt. Eller att han bara var på lite dåligt humör. Och så vidare. Och så vidare. Men så är det förstås inte. Det vet jag nu.

Jag är glad att jag hade ett så fint stöd från min familj och några väldigt fina vänner. En av mina absolut bästa killkompisar var nog mitt största stöd i allt det här. Tack finaste Jimmy. Jag önskar så att om vi som upplevt det här våldet vågar berätta om vad vi varit med om, hur vi tog oss ut det och visa att vi inte skäms så kommer kanske du som lever med våldet som en del av din vardag att också våga bryta dig loss. Våga kräva ett annat liv. Ett bättre liv. För det där fina livet finns där även för dig även om du inte tror det. Jag lovar.

Idag är vi väldans lyckliga. Inte det minsta trasiga men med mer livserfarenhet än vad en 37-åring och hennes barn borde ha. Det svåraste de senaste 12 åren har varit hur man berättar. Hur man pratar om den personen som är pappan i biologisk bemärkelse. Balansen mellan hur mycket man ska berätta och inte. Jag tror att den där balansen är det viktigaste. Och ärligheten. Jag har blivit tvungen att berätta en hel del. Ungefär så mycket som jag skriver här men en vacker dag ska han få veta allt. Den dagen kommer när han är redo men det ligger långt fram i tiden.

Och jag vill verkligen säga en sak: det där med föräldraskap sitter fan i mig inte i generna. Det sitter i att bry sig, att sätta gränser, i att torka tårar, i att lära cykla, att traggla läxor, gå på utvecklingssamtal  och filma skolavslutningar på skakig videokamera. Det är ta mig fan det som är föräldraskap. Och med den definitionen har vi en pappa i den här familjen som i allra högsta grad är en riktig pappa för båda våra barn. Vägen hit har verkligen inte varit spikrak men vi har fått det väldigt fint. Freddan och vi.

Kvinnofridslinjens stödtelefon: 020-50 50 50
 
 

15 kommentarer:

Johanna Stålros sa...

Det här inlägget ska du ha all eloge för!!!! Jag har varit med om en liknande historia och jag vet att många väldigt många andra far illa dagligen...så att våga skriva om det så öppet som du gör är verkligen beundransvärt. Jag blev väldigt berörd, och jag kan ärligt säga att jag vet vad du pratar om. Tack för att du delar! Varm kram Johanna

tinajo sa...

Tycker det är väldigt bra att du delade med dig, säkert många som blir hjälpta av det. Bra gjort! :-)

Lotten sa...

Såå starkt av dig att dela med dig av dina upplevlser! Starkt av dig att du tog dig ur det... det är det inte alla som orkar göra tyvärr.

Kram Lotten

Ninette sa...

Du skriver om så viktiga grejer, så bra att du vågar träda fram såhär och på det sättet hjälpa andra! stor eloge till dej, och varm kram! :)

Viktoria - Jag blir aldrig kung. sa...

Fina och starka ord.

Kram till dig och er..

Tyg och otyg sa...

Modigt av dig att berätta. Hoppas att det kan vara till hjälp för någon annan!

Maria - Mary made this sa...

Åh, allt gott till dig som har gått igenom detta...
Många kramar
Maria

sara sa...

Du är den starkaste person jag känner. Och detta var något som jag faktiskt inte kände till.. Nu sitter jag med tårar i ögonen, klappar den buffande bäsen i magen och är så tacksam för att mitt liv är som det är.
Och att du finns i det, starka kvinna! Stora kramar!!!

Anonym sa...

Uppskattar verkligen att du delar med dig av detta.

Sofia

Skafferi Med Sjöutsikt sa...

Vad säger man? Drar bara efter andan och tycker att det är underbart att det blev så bra! Det är ingen sits som jag suttit på, men jag vet fler som råkat ut för samma grej. Bara tragiskt, bara!

Du är modig. Hoppas att texten hjälper någon som sitter mitt i skiten. Hoppas!

Må så gott!
Kram Lina

s a g o g r y n sa...

Modigt!
Kram

Johanna Klockars sa...

ÅÅÅ Helena, Starka ord, starka känslor! Ni är i dag en helt underbar familj, med underbara barn! Får inte en tår i ögat när jag läser utan flera!!! hade nog "förträngt" allt det där till och med jag! KRAM

Anonym sa...

Sitter med tårar i ögonen...bästa att torka bort och återgå till jobbet! Men Helena vad fint skrivet!!! Starka du! Och mycket kloka du! Kram Jenny

Krickelin sa...

Åh, vad bra skrivet! Tack för att du delar med dig, heja dig.

Lina Maria sa...

Nydelige ord om et viktig og vanskelig tema. Det er så viktig å ikke skamme seg for ting man er blitt påført av andre, og noen ganger trenger jeg en påminnelse på det. Takk!