hallen kan vänta.

h my lord vilken dag. Det är inte klokt att kunna sitta nästan naken i solen på en sten nere vid sjökanten innan björkarna ens slagit ut ordentligt. Inte klokt men alldeles alldeles underbart. Det skulle ju bli bilder på hallen sa jag i förra inlägget men det får vänta. Den här dagen håller jag gärna i kvar i hjärtats känslorum. Länge.

Det här är den näst bästa påskhelgen jag upplevt. Den bästa var för 12 år sedan. Lika fint väder som nu. Jag satt på en bänk utanför USÖ, njöt av solen och väntade på att värkarna skulle komma igång. Nästa morgon kom han. Den finaste lilla pojke jag någonsin sett. Men jag var ensamstående med mitt lilla knytte. Att inte ha någon att dela den största av glädjor med var en djupare sorg än det faktum att mitt barn bara hade en förälder. Nu är vi två vuxna och två barn. Och det är våra barn. Jag är deras mamma och han är deras pappa. För föräldraskapet sitter inte i generna, det sitter i att lära cykla, att lägga peng i vattenglaset för första tappade tanden, att ta de där snacken om känslor och utanförskap, att filma varenda skolavslutning på knaggig videokamera, att säga nej till att spela tv-spel när solen skiner och att skjutsa på träning flera kvällar i veckan året runt. Såna grejer. Att finnas där och att älska. Av hela sitt hjärta.


 Hoppas ni, mina vänner, haft en lika fin dag som vi.

Kram-

en salig h.