tisdag 26 juli 2011

ur en mors hjärta.

Bild via Pinterest.

Idag tänker jag. Tänker så både hjärnan och hjärtat blöder. Har känslorna utanpå kroppen. Inte för att jag vill men för att jag måste. Kan inte värja mig från allt det som översköljer oss genom tidningar och tv. Jag tänker på alla föräldrar, bröder, systrar släktingar och vänner som förlorade någon de älskar i den fruktansvärda händelsen i Norge. Men mest tänker jag på mammorna. För det är den rollen mitt hjärta har. På nyheterna ser vi också hur miljontals människor svälter till döds på Afrikas horn. Jag grät för Norge. Jag gråter inte för Afrika.

Jag har alltid trott jag jag sett alla människors lika värde. Oavsett klass, ras eller religion. Nu tvivlar jag. Hur kan jag vara så likgiltig inför de hemska livsöden som utspelar sig mitt framför mig via tvskärmen. Hur har jag blivit så blasé? Är det för att östra Afrika ligger så otroligt långt bort och Oslo bara ett par timmars bilfärd? För ett människorna i Norge är väldigt lika mig själv både utseendemässigt och kulturellt och de i Afrika är det inte? Det borde inte göra någon skillnad. De magra barnens tomma blickar stirrar på mig dagligen. Deras mödrar är maktlösa. De vet att deras barn snart ska dö. Tänk om det var mina barns tomma blickar som stirrande väntade på döden. Men det är det inte. För vi har en jävla tur. Vi råkade få bra liv i trygga Sverige. Vincent sover lugnt och i sin säng. Zach ser Harry Potter på dvd. Äter chips och dricker cola. Mammorna i Norge hade en känsla av trygghet när de vinkade av sina barn som skulle åka på läger. Barn som ville väl. Ville förändra världen genom demokrati. Det är så in i helvete orättvist. Alltihopa.

Hjälp Afrika -klicka här och se en rad alternativ för att skänka pengar till hjälporganisationer.

Jag skänker pengar. Och önskar jag var en läkare utan gränser. Försöker vända klumpen i magen till en känsla av tacksamhet. Vill inte vara likgiltig.

Håll om dem ni älskar. Stryk barnets kind när det sover. Var nära. Var nu.

Och minns känslan av att ha tur i livet.



7 kommentarer:

popetotrora sa...

Jag förstår precis hur du känner och tänker. Hemskt att man blir så mycket mer illa berörd av det som hänt i Norge än det som händer i t.ex. Afrika...

Jag har precis satt in en slant jag med och tänkte tipsa fler om att göra detsamma. Många bäckar små...

Ha det fint!!

Johanna Stålros sa...

åhh så fina ord....jag ger så mycket jag kan! kram fina du

Ninette sa...

Ja, det är inte alltid man tänker på hur privilegierad man är här i Norden. Tack för att du skriver om det!

SURRESILJE sa...

Tror det er ganske normalt å reagere sterkere på det som er nære. Vi kunne alle sendt barna på sommerleir, og vi kunne vært utenfor regjeringskvartalet. Og det gjør helt vondt i magen å tenke på.

Det er viktig å ikke glemme det som ligger lenger bort fra oss og, du setter fine ord på det.

Carina sa...

Vad fint du fångade vad många känner just nu. Du kunde verkligen klä tankarna i ord.

Johanna Stålros sa...

Tillägg... tror många blev glada för att du skriver om detta som många bara känner och skäms för, jag måste dock erkänna att jag gråter när jag ser inslag från Afrika....Kram J

sara sa...

Absolut, en grillkväll ställer vi mer än gärna upp på :) säg bara till när. Helgerna ska vi kunna vad jag vet. :) Kraaaam
P.S vi kom hem för en stund sen, helt slut, men härligt var det :) D.S