ur en mors hjärta.

Bild via Pinterest.

Idag tänker jag. Tänker så både hjärnan och hjärtat blöder. Har känslorna utanpå kroppen. Inte för att jag vill men för att jag måste. Kan inte värja mig från allt det som översköljer oss genom tidningar och tv. Jag tänker på alla föräldrar, bröder, systrar släktingar och vänner som förlorade någon de älskar i den fruktansvärda händelsen i Norge. Men mest tänker jag på mammorna. För det är den rollen mitt hjärta har. På nyheterna ser vi också hur miljontals människor svälter till döds på Afrikas horn. Jag grät för Norge. Jag gråter inte för Afrika.

Jag har alltid trott jag jag sett alla människors lika värde. Oavsett klass, ras eller religion. Nu tvivlar jag. Hur kan jag vara så likgiltig inför de hemska livsöden som utspelar sig mitt framför mig via tvskärmen. Hur har jag blivit så blasé? Är det för att östra Afrika ligger så otroligt långt bort och Oslo bara ett par timmars bilfärd? För ett människorna i Norge är väldigt lika mig själv både utseendemässigt och kulturellt och de i Afrika är det inte? Det borde inte göra någon skillnad. De magra barnens tomma blickar stirrar på mig dagligen. Deras mödrar är maktlösa. De vet att deras barn snart ska dö. Tänk om det var mina barns tomma blickar som stirrande väntade på döden. Men det är det inte. För vi har en jävla tur. Vi råkade få bra liv i trygga Sverige. Vincent sover lugnt och i sin säng. Zach ser Harry Potter på dvd. Äter chips och dricker cola. Mammorna i Norge hade en känsla av trygghet när de vinkade av sina barn som skulle åka på läger. Barn som ville väl. Ville förändra världen genom demokrati. Det är så in i helvete orättvist. Alltihopa.

Hjälp Afrika -klicka här och se en rad alternativ för att skänka pengar till hjälporganisationer.

Jag skänker pengar. Och önskar jag var en läkare utan gränser. Försöker vända klumpen i magen till en känsla av tacksamhet. Vill inte vara likgiltig.

Håll om dem ni älskar. Stryk barnets kind när det sover. Var nära. Var nu.

Och minns känslan av att ha tur i livet.